Skillnaden mellan magnetens maximala arbetstemperatur och Curie-temperaturen

Skillnaden mellan magnetens maximala arbetstemperatur och Curie-temperaturen

Vissa individer tror att Curie-temperaturen och den högsta temperaturen vid vilken en magnet kan fungera är likvärdiga. I själva verket är detta ett felaktigt intryck. Det finns fem kategorier i vilka magnetiska material kan kategoriseras: ferromagnetiska, ferrimagnetiska, antiferromagnetiska, paramagnetiska och diamagnetiska. De ferromagnetiska metallerna nickel, kobolt och järn är också permanentmagneter.

När temperaturen stiger över en viss nivå genomgår ferromagnetiska material en andra ordningens fasövergång och förlorar sin förmåga att upprätthålla spontan magnetism. Förmågan hos dessa material att magnetiseras eller attraheras av en magnet kommer att försvinna när de ändras till ett paraferromagnetiskt tillstånd. Curie-temperaturen eller Curie-punkten är namnet på denna region.

En magnets maximala driftstemperatur är den punkt där ytterligare uppvärmning gör att magneten börjar tappa styrka. När magneten återställs till rumstemperatur kan denna styrkaförlust vara minimal – mindre än 5 procent – ​​under en viss tidsperiod. Man bör komma ihåg att många nationer har olika kriterier.

Curie-temperaturen för samma magnet kommer att vara betydligt högre än dess maximala driftstemperatur. Curie-temperaturen och den maximala driftstemperaturen för olika typer av permanentmagneter visas i bilden. Den maximala arbetstemperaturen är det första värdet, medan Curie-temperaturen är det andra.

Magnetens maximala driftstemperatur påverkas avsevärt av Curie-temperaturen. Magnetens sammansättning är den enda faktorn som påverkar Curie-temperaturen. Tillverkare av magneter måste lägga till kobolt-, dysprosium- och terbiumelement för att höja magnetens Curie-temperatur för att uppnå en högre maximal driftstemperatur.

En magnets maximala arbetstemperatur påverkas av dess Curie-temperatur såväl som dess inneboende tvångskraft och arbetsförhållanden.